LIFE

Så lindrar du din oro som förälder

Jag minns inte att jag kände så mycket oro innan jag fick barn. Tänkte mest att allt löser sig och det gjorde det också på ett eller annat sätt. Men med barnen kom också oron. Och sen katastroftankarna. När dom var spädbarn kikade man på bröstkorgen hela tiden. Såg andetaget. Med Bruce, vår första, var man orolig för varje prick, snor och feber. Med andra barnet hade man lärt sig att det mesta var okej även om det kändes jobbigt.

Det finns också en oro för om man gör rätt, vad andra ska tycka om hur man sköter sitt barn. Speciellt idag med momshaming som finns i alla dess former. Jag tänker att det handlar om att bli trygg i sin nya roll som förälder. Att vi behöver lära oss att lita på vår inre röst. Den som guidar oss genom livet. Vi har ju en sån. En inre kompass. Magkänslan. Vårt hjärta. Själen.

För att kunna lyssna på den, behöver vi ta oss tiden att lyssna på den. Genom meditation, skriva dagbok. Att vara i tystnad. I naturen. Vila. Det är liksom där det händer. Det är då den kommer fram. Det är då vi kan höra den.

Jag tänker också att det finns så otroligt mycket information idag, vi bombarderas med tips och råd om hur du ska göra allt. Vad du behöver för saker och när du ska lägga ditt barn och på vilket sätt. Vissa saker är självklart att vi lyssnar på, som information från läkare eller när vi frågar mamma eller någon du känner dig trygg med om råd. Men vissa saker, dom flesta, vet du redan svaret på. Du behöver bara ta dig tiden att lyssna.

En mamma kom till mig och undrade hur hon kunde få hennes 6 månades bebis att sova i sin egen säng. Hon hade försökt ett tag men det fungerade inte. Vi pratade igenom allt och det visade sig att hon egentligen inte ens ville det. Hon lyssnade på andra. Och gick emot sina egna känslor. Det brukar inte fungera så bra då. Vi behöver själva känna oss redo och vi vet oftast när tiden är inne för en sådan förändring. Då behöver vi känna oss trygga i att vi vet att vi kan lita på vår inre röst. Att vi är guidade. Att vi är skapta för det vi gör.

Och idag när vi hela tiden letar efter svaren utifrån, så har vi tappat vår förmåga att lyssna på vår inre röst. Så det kan vara så att vi behöver öva lite. Och det gör vi just genom meditation, att vara i tystnad, i naturen, att vila utan att trycka på några knappar. Att skriva dagbok. Där hittar du rösten och svaren du behöver. Låt det bara ta den tid det tar, stressa inte utan våga lyssna och känna efter.

Jag minns inte direkt när dom riktiga katastroftankarna började. Tror det hängde ihop med att barnen började röra sig själva. Krypa runt eller vända sig. Rädslan över att dom skulle skada sig eller till och med dö. Ramla ner från sängen. Springa rakt ut i gatan och bli påkörda. Ramla i klätterställningen, från fönstret, balkongen.

I grunden tror jag den här oron är bra. Alltså att vi har den för att våra barn ska överleva. Vårt jobb är att skydda dom från fara. Och dom här tankarna är steget före skadan så att vi kan skydda dom. Och så länge det stannar vid Å nej där kan han ramla ner. Jag måste passa honom extra noga här. Ja då är det ju lugnt. Och jag tänker också att om man är medveten om det så känns det lättare att hantera känslorna.

Men jag hade perioder där jag inte kunde sova för jag tänkte på att vi skulle hem till min mamma som bodde på 14 våningen, eller att vi skulle åka Finlandsbåten och hälsa på Mickes familj där. Jag oroade mig så pass mycket att jag undvek att göra vissa saker. Då är det ju ett problem. Här kan man ta professionell hjälp, jag hittade min i bönen. Jag vet att många rynkar lite på näsan när jag säger att det hjälper att be. Vi är inte speciellt religiösa i vårt land. Men även om du inte tror på Gud så kan du be ändå.

Det kan se ut något som såhär;

Kära Gud/Universum/Mina änglar/Moder Jord (Vad du känner dig bekväm med). Tack för att du hjälper mig att se över mina barn. Tack för att du håller dom trygga och känner kärleken på vår jord. Tack för att du finns vid vår sida. Tack. Jag är så tacksam för din hjälp.

Antagligen säger du det ut högt eller tänker det. Du behöver inte heller hålla händerna som i en bön om du inte vill.

Jag gör det regelbundet och varje gång en jobbig tanke dyker upp. Som när vi är ute och går och jag ser världens film framför mig om hur en bil kör upp bredvid barnen som springer en bit före. Hur den stannar till och kastar in dom i bilen medan jag står kvar hjälplös. Men nej, här har jag redan kollat och memorerat registreringsnumret, planerar mitt nästa steg och ungefär här brukar jag komma på vad jag håller på med. Och då kommer bönen in. Sen känns allt lite bättre. Jag känner mig inte ensam i att hålla barnen trygga. Och jag sätter oron utanför kroppen. Den bor inte längre inne i mig.

Att be hjälper, både vid oro och i andra situationer i vår vardag. Vi behöver generellt bli bättre på att be. Att be och att be om hjälp. Vi behöver inte klara av allt själva för att vara värdefulla eller vara en bra förälder. Vi är starka tillsammans och du är alltid tillräcklig precis som du är. Alltid. <3

No Comments

Leave a Reply